Racereport - Personliga rekordens tävling 24 tim i Växjö

24 timmar tävling i Växjö skratt. Jessica Aideborn lockade med mig, härlig utmaning tyckte jag då. Så efter mycket peppande av varandra var vi då på väg. Växjö nästa, fick som tur var skjuts av Jessicas man Anders, såg ut som vi skulle på semester i 14dagar av packningen att döma. Vi kom fram och hittade "vårt" bord i den här fantastiska friidrottsarena. En arena som efter 24 timmar skulle förknippas med smärta, skavsår, psykbryt, stolthet och tro det eller ej med glädje.

12 timmars och 24 timmars startade samtidigt. Både jag och Jessica var förväntansfulla och laddade. Tyvärr har inte min träningsuppladdning riktigt varit som förväntat så min målsättning var blygsam. Tre mål satte jag upp, två av dem misslyckades jag med tyvärr.
1) Att genomföra tävlingen fullt ut, inte vika ner mig.
2) Att röra mig framåt i 24 timmar.
3) Att göra 3 maraton efter varandra.

Starten gick och känslan var bra. Startade i väldigt bra tempo för att vara mig 23km på tiden 2.35h sedan började hjärnspökena komma som så många gånger tidigare. Vet inte riktigt hur jag skall tackla dem och får jobba vidare på det. Med hjärnspökena menar jag den som säger till hjärnan att det här klarar du aldrig och att jag då börjar gå istället. Ja jag vet, skulle aldrig klara av det tempot över så många timmar men är tråkigt när man stänger av totalt. tänker dock inte ge mig utan går och springer lite ostrukturerat om vart annat dock utan flyt.
Efter 4 timmar börjar det bli psykiskt riktigt jobbigt att bara springa runt runt på den här 235m banan och när man tittade på resultat tvn så tyckte man inte det hände något. Jag tycker personligen att en sådan här tävling inte har speciellt mycket med löpning att göra. Det är en ren och skär psykisk uthållighetstävling. Den som kan stänga in sig bäst i sin bubbla och bara trumma vidare kommer längst. Ja givetvis behövs lite kondition oxå men de flesta av de bästa la sig på en pulsnivå där de bara kunde trumma på.

Runt 6 timmar så började lite skavsår märkas och jag fick kavla ner triathlondräkten fick skavsår under armarna. Har den under för upplever att den gör  håller ihop kropp och lungor lite vilket gör det lättare att behålla den lilla hållning jag har när jag springer. Vid 8timmars strecket beslutar jag mig för att hoppa in i duschen för att tvätta bort lite salt och för att kurera lite skavsår.

Ytterligare en tung period kom jag fortsatte gående.

Att gång på gång passera samma människor, samma bord, samma stolar, samma allt. Gör det här väldigt jobbigt, finns liksom inget att njuta av. Bara sätta ett ben framför ett annat och fortsätta.

Människorna på de här ultraloppen är det som är intressant. Gud vilka underbar personligheter och personliga stilar. De allra flesta av de här människorna jobbar mot demoner som man inte riktigt kan tänka sig. OCH genomsnitts åldern låg ganska högt skulle jag vilja påstå.

Jessica fortsatte trumma på, sprang och gick om vart annat. Vid 9 timmar är vi fortfarande vid ganska gott mod trots tung period.
Vid perioden runt 9-11timmar går en hel del av oss. 12 timmars löparna går lite för att sedan kunna springa sista timmen.
En del går ett varv följt av ett varv löpning. Väldigt individuellt hur upplägget ser ut.

Känns som jag får i mig nog med energi hela tiden iaf, ibland lite mycket kanske. Är inte van vid kolhydrater äter LCHF annars men under sådana här lopp måste kolhydrater till för orken. Vid 6 timmars passeringen tror jag till och med att energiintaget hade varit lite för bra. Jag blev super sömnig, var tvungen att tvätta mig i ansiktet med iskallt vatten för att inte springa och somna.
Sömn ja, ett annat kapitel. Jag hade som mål att inte sova utan jag skulle röra mig framåt i 24timmar. Kl 00.00 när tolvtimmars löparna slutade springa började tröttheten rinna på fort. Var bara tvungen att gå och lägga mig. Jessica fortsatte sin resa under natten. Jag skulle sova i 40min bestämde jag mig för... skratt. frossa och muskelryckningar i benen gjorde att jag sov i 5 min av 40. sedan upp på toabesök och bara konstatera att kroppen ville inte mer. Funderade på att lämna in mina tidschips och bryta. Men de rutinerade sa till mig att behåll dem, du kommer hinna med ett gäng varv imorgon bitti med och med glimten i ögat "Varje meter räknas, men lyssna på kroppen". Så jag behöll mina chips men gick och la mig ett tag till. 4 timmar tror jag jag fick sova totalt. Upp och på med skorna med stor möda. De blir ganska svullna efter 12 tim kan jag meddela. Gick ett par varv och fick upp ett bra tempo. En kille som även han gjorde sin första 24a låg 50 varv före mig och han var i sämre skick en mig. Så jag satte som mål att hinna ifatt honom, han gick två varv och vilade i 5 min. Efter byte av skor, sprang en stund till min stora förvåning. Kaffe i mängder, ont i huvudet (troligtvis kolhydrat baksmälla). Jag fortsatte att hämta in varv på varv, men tyvärr när det var 40min kvar hade jag fortfarande 20 varv kvar att hämta in, så jag fick känna mig besegrad. Men jag fortsatte för jag ville ju besegra honom. Lite tävlingskänsla har man allt.

Skavsår, värk i höfter ben och fötter. JAG skall fan klara det här. Tårarna kom, enorm smärta i kroppen, enorm stolthet i kroppen. Höll tillbaka tårarna och tog beslutet, nu skall det minsann spurtas. En av deltagarna sa "börja springa i fem meters intervaller ett varv, så du vänjer kroppen igen".
15 min innan målgång började jag sakta springa/jogga, sedan slog jag följe med trean i damkategorin och hon hade ett ganska ordentligt tempo. Enligt någon som titta på direktsändningen var vi nere i ett 6min/km tempo sista två varven.
Nedräkningen började, sprang in i sista kurvan men kände att jag inte skulle hinna fram till mållinjen tyvärr.
Pang, tävlingen var slut. Tårar, skratt skrik av stolthet och smärta. Tänk att klumpen som sprang sitt första lopp på 8km den 8e mars 2014 nu hade genomfört en 24 timmars tävling. Stolt över den resa jag gjort....

Resultat:
Av mina tre mål klarade jag bara ett och det var att genomföra. Båda de andra målen misslyckades men kroppen sa att jag behövde sova... hade jag inte följt kroppens befallning hade jag nog rasat istället (har epilepsi).
Totalt blev det en 12e plats. 443varv som i sin tur blev 106.17km och en snittfart över 24 tim på 13.34 per km. Och ja, jag slog mitt personbästa i distans som tidigare var på 47km.

Vill tacka alla i min klubb "lonesome runners" För det fantastiska stöd både jag och Jessica känt under tävlingens gång. TACK för att ni finns.

Fler tävlingar följer....