tisdag 30 september 2014

Nytt liv inför framtiden

3/11-2913 Det var datumet jag tog tag i mitt liv vad gäller vikt och hälsa. En arbetskollega utmanade mig till att klara midnattsloppet 2014 under timmen.
Jag hade inte sprungit under timmen på milen någon gång i mitt liv och jag har inte sprungit alls sedan 1991 då jag gjorde lumpen. 
Vägde den 3;dje november 124.3kg. Bestämde mig för att klara utmaningen men även att nå ett viktmål på 95kg till midnattsloppet.
Sagt och gjort, började kämpa i bostadsområdets gym, jag kunde inte tänka mig att gå till ett riktigt gym. Jag skämdes för mycket för det.
I februari fick jag mitt Ex att starta med LCHF och ett par veckor efter det startade även jag och sambon med att utesluta kolhydrater och äta mer fett. Vikten hade rasat bra innan dess men nu small det iväg ordentligt.
Jag hade inte sprungit på väldigt lång tid och dessutom aldrig en tävling, så mina funderingar började med tävlingserfarenhet. Tänkte att det kanske är bra med lite tävlingar innan Midnattsloppet så jag vet hur det fungerar. Anmälde mig snabbt till Solvikingarnas vårlopp i mars. Målet var att "Springa" de 8km utan att gå.
Med nöd och näppe tog jag mig runt men det gick. Helt slut i mål, men förbannat stolt.
Stoltheten över det loppet fick mig att fortsätta kämpa på gymmet, slet på löpband, roddmaskin och vikter.

Våren var en period som var väldigt jobbig hemma med sambon och hennes son, så min flykt blev till gymmet. För på gymmet mår jag bra.
En dag i april fick jag på facebook nys om Skärgårdsmilen på Hönö. Häftigt tyckte jag och anmälde mig. Hela familjen följde med och vi hade en riktig familjedag med picknick och mys. Samt ett otroligt trevligt lopp där jag för första gången sedan 1991 sprang en hel mil. Gick i mål med krafter kvar, för jag var under hela loppet livrädd att jag inte skulle orka. 1.05 blev tiden. Riktigt nöjd och stolt över det.
Strax innan Skärgårdsmilen hade jag även anmält mig till Näsetloppet, Var trots allt ett millopp jag tränade inför.
Men dagen efter Skärgårdsmilen fick jag en knäpp idé om att jag skulle anmäla mig till Göteborgsvarvet. Sagt och gjort, köpte en startplats och nerverna började dallra. Har alltid sagt att det är det sista jag skulle göra i mitt liv. Att springa Göteborgsvarvet fanns inte i min ordlista. Men helt plötsligt hade det blivit roligt att springa. Tankarna gick bara runt efter startbeviset var inköpt. HUR skall en småfet 44åring fixa det här.
Generalrepetition blev Näsetloppet som inte fungerade alls för mig tyvärr. Började få kalla fötter ordentligt. Vad fan har jag gjort, jag kan väl inte springa så långt, var några av de frågor som började komma. Hemsk ågren hade jag.
För att få hjärnan och mig själv övertygad gav jag mig själv träningsuppgiften att köra trappan upp till skansen krona i 150min. Om jag klarar den utmaningen så klarar jag varvet med resonerade jag. Sagt och gjort, gick till trappen och klarade 140min. Det övertygade mig, NU skall jag klara varvet.
Och det gjorde jag. Sprang hela Göteborgsvarvet vilket i sin tur var mitt mål. Hade inga tidsmål alls, bara att ta mig runt. 2tim 23min och 44 sekunder tog det. sedan stod jag på mållinjen med ett känsloutbrott jag aldrig tidigare varit med om, skrattade, grät, log, hoppade och ramlade nästan ihop. JAG hade klarat varvet och jag var stolt som en tupp...
Efter det slog löpdöden till, var inget kul att springa längre. Det tog 3veckor innan jag sprang igen. En vän jag mött på FB klubben Lonesome Runners övertalade mig att springa med henne. Vi sprang bara en 6km runda men gud vad skönt det var att komma ut igen.
Strax efteråt kom Blodomloppet, ja kunde vara en trevlig sista tävling innan midnattsloppet tyckte jag. Dessutom skulle min nyfunna vän springa det loppet, så då kändes det trevligt igen. Sprang med henne i 3km sedan kände både hon och jag att vi skulle dela på oss, jag hade betydligt piggare ben. Sprang som bara den men lyckades inte nå målet på under timmen. Fick iaf agera hare åt en Lonesome kompis så han kom in på en bra tid. Jobbigt lopp med för mycket folk på för liten yta.

Fram till Blodomloppet hade jag gått ner till 108Kg dvs en viktnedgång på 15 kg. Jag var allmänt förtvivlad, den platå jag hamnat på med vikten ville inte ge sig och orken när jag tränade vek sig varenda gång. Började leta efter orsaker och hittade bland annat att mitt proteinintag var för lågt enligt alla experter. Så det fick bli lite proteinpulver efter alla träningar. Läste oxå om en del som åt en halv/hel banan eller liknande med kolhydrater för att få den lilla extra orken på träningen. Började även jag med det. Helt plötsligt började jag gå ner igen och min återhämtning efter träning blev dubbel så snabb. Musklerna sög åt sig proteinerna.

Vid midnattsloppet låg min vikt på 104kg så ja jag hade misslyckats med den delen av målet. Loppet däremot gick som det skulle, tiden under timmen 58,41 blev tiden. Även här med krafter kvar. Var ett trångt och lite bökigt lopp men en folkfest som var riktigt trevlig.

Övriga lopp och tider ser ni under tävlingar här på sidan.

Nya mål och utmaningar är nu efter lite eftertänksamhet satta.
Målen sträcker sig till 2016 då SKALL jag genomföra en Ironman tävling. Det vill säga 3.8km simning, 180km cykling, 42km löpning.

Viktmålet är att till den tiden skall jag ha gått ner till 92Kg och ha magrutor, skratt för det har jag aldrig haft och jag har lovat min son det. Han är just nu den som stöttar mig mest.

Mitt träningsupplägg fram till januari ser ni under träning här på sidan. Upplägget är inte skrivet i sten så ibland korrigeras det. Ni hittar annars mina träningar på Jogg.se.

Hoppas du har lust att följa mig vidare i min färd mot ironman 2016.
Välkommen!